byxa

När man var liten blev man alltid så ivrig och nervös när det inväntades julafton eller födelsedag. Man började städa sitt rum och kunde bara prata om det som skulle komma. För mig är det inte så längre. Jag känner varken någon glädje med att fylla år imorgon. Jag känner inte alls något "Jag måste gå och lägga mig tidigt för att det ska bli min födelsedag snabbare". Allt är borta. Har jag vuxit upp tro? Eller är det bara en fas jag går igenom? Jag, jag brukade ju vara den som alltid var så ivrig och bäddade om min säng med ett speciellt lakan och påslakan för att det var mina "födelsedags-sovkläder". Nu bryr jag mig inte. Jag sover som det är nu. Varför?
Jag vill ju ha tillbaka min nervösitet och längtan. Är det såhär det ska vara nu? Som ett stort svart hål i kroppen där glädjen brukade befinna sig? Hade ju mer längtan efter min systers student och när min bror fyllde 20, än min egna födelsedag. Har jag blivit så oegoistisk så jag ger bort min glädje? Vad är detta egentligen?

Glädjepiller vore kanske en idée. Kan ju ta placebo och inbilla mig.