byxa

Ibland förstår jag mig inte på min familj. Verkligen inte. Jag glömde ta av kopplet på hunden när jag kom in för att hon lade sig ner och jag torkade av henne för hon var blöt pga. snöflingorna som fall ned när vi var ute och gick. Då ställer sig pappa och skriker från nereplan, mamma står och säger "stackars Nanna" och min syster säger uppkäftigt i trappen "Det är ditt fel!!". Jo tack för att ni är så jävla förstående när man gör ett misstag. Ingen jävel är perfekt. Verkligen inte ni heller. Vill flytta, nu. Klarar inte av den här familjen längre. Mamma är bra, pappa bara skriker på mig, sällan han är glad emot mig. Eller jo, justja, när han vill är han glad man får inte vara sur när han är glad för då blir det ett jävla liv. Min syster är uppkäftig och är en jävel på att bråka, men annars är hon jättebra. Men det känns som man ger jävligt mycket till henne och får ingenting tillbaka. Jag menar, man anstränger sig för att hon ska vara glad. Kan göra en implusgrej och städa hennes rum men man får knappt ett tack, förstår ni? Och du, det känns jävligt bra när ens syster säger "Mamma tycker bättre om mig". Tack. Tack så jävla mycket.
Min bror är bra, har knappt något att säga om honom. Han är rolig och bra, bra.
Orkar inte vara kvar här längre, nej.

Livet är fan inte alltid enkelt.